wilmahejdenberg.blogg.se

Just nu så är det den sjunde oktober 2015. Den sjunde oktober 2014 så var jag inte hästägare. Jag var inte hästägare men jag var på en god väg till att bli det. För snart så var det ett helt år sedan jag träffade Vincent första gången. Det är snart ett år sedan som vi skrev på ett köparkontrakt och jag satte tänderna i en riktigt stor utmaning. En utmaning som jag inte ens trodde skulle bli så himla stor som den faktiskt har blivit. När jag satte mig på Vincent första gången och han var min egen så kunde jag aldrig ens ana att den resan som väntade skulle vara svår. Jag visste att vår resa inte skulle bli lätt men jag hade ingen aning om att den skulle bli så svår som den nu har varit när jag tår här med facit i hand. På en skala från 1 till 10 så trodde jag att vår resa skulle bli så svår så att mätaren pekade på kanske 4-5. Men där hade jag fel, så fel, så fel. NU så sitter jag här och kan säga att jag själv tror att den har varit så svår att mätaren når upp till 7-8.

 

Jag trodde att mitt köp av ponny skulle bli roligt och enkelt. Men där hade jag fel. När jag köpte ponny så kunde jag aldrig ana att jag vissa dagar skulle komma hem gråtandes ifrån stallet bara för att jag var så trött efter ett ridpass och för att Vincent var jobbig. Jag var vissa dagar tveksam till att åka till stallet bara för att jag visste att ridpasset som skulle komma skulle bli riktigt jobbigt. Vissa dagar så kände jag heller inte den hästägar känslan som man vill känna till sin häst. Bara för att jag saknade Chicko och för att Vincent var jobbig. Men att jag tog min chans är jag riktigt glad för. Jag är glad för att jag suttit alla dom timmarna i sadeln och ridit, ridit och ridit. Även fast att dom timmarna resulterat i bokstavligen blod, svett och tårar så har det ändå varit värt det. Nu efter ett år när jag började märka ett tydligt resultat på min ponny. Nu med facit i hand så är jag glad att jag trotts dom känslorna som jag hade trampade iväg till stallet och red min ponny. För nu när jag sitter på honom varje dag så känner jag skillnaden. Jag känner skillnaden och jag känner vilken resa som jag och Vincent har gjort. Han var verkligen gått från 0 till 100 på ett år. Han har gått från att inte kunna sätta ihop sig i galoppen ett endaste dugg till att nu kunna gå ihop samlat. Han har gått ifrån att knappt kunna fatta galopp till att nu fatta fina galoppfattningar både i från skritt och trav. Han har gått från att slita sig ifrån mig när jag ville att han skulle göra en skänkelvikning till att nu göra en skänkelvikning hur enkelt som helst. Så ja, även fast att den här resan har varit tuff så måste jag ändå medge att det har varit värt det. För nu kan jag inte annat än att sitta med ett leende på läpparna ner jag ser hur han var då jämfört med hur han är nu. Jag kan inte låta bli att få en halv hjärtattack när han gnäggar åt mig när jag ropar på honom. När han kommer när han ser mig. När han står i stallgången och leker med min tofs. Jag kan inte sluta att le åt det. Jag kan inte sluta le åt den här hästen, min bästa vän, min själsfrände, mitt allt, min ponny, min grå sparv, min Vinnie och min allra bästa vän. Ponnyn som jag har gråtit ledsna tårar över är nu ponnyn som jag gråter glädje tårar av. Han är min bästa vän och jag är så glad att jag tog tag i honom och fixade honom till en "riktig" ponny!