wilmahejdenberg.blogg.se

Just nu så går jag igenom en period som jag inte ser som den lättaste. En period som innehållit mycket tårar, mycket "jag skiter i dom nu", mycket "vem ska jag då vara med?", ännu mer tårar, massa funderingar, massa tankar, mycket snack med mamma och ännu mer tårar. Det har inte varit lätt, eller ja rättare sagt det är inte lätt. Varje kväll innan jag går och lägger mig så gnager det i mig, känslan av att inte veta, känslan av ovisshet. Känslan av att blivit sviken än en gång. Alla tankar sitter och gnager och tårarna är oftast inte långt borta. Trotts att jag är stark så tär allt på mig vilket ofta är väldigt, väldigt jobbigt. När jag idag åkte till Fredriksskans så var känslan med mig, känslan av ovisshet och den sorgsna känslan. Den var med och gnagde som den gör varje kväll innan jag ska sova. Den satt där... Vi kom i alla fall fram till Fredrikskans, jag hälsar på mina älskade klubbmedlemmar aka tävlingskompisar och vi går dit där vi ska samlas. Alla pratar och skrattar muntert och den gnagande känslan känns inte lika starkt längre. Jag sätter mig på häst och vi pratar fortfarande lika muntert och glatt med varandra. Alla är glada och sprider så mycket energi så att det är galet! Jag rider min runda och trotts att min tabbe gjorde så att mitt lag förlorade på mållinjen så gör inte det så mycket, alla är lika glada ändå. Jag lastar in Vincent och de gnagande känslan är nästan som bortblåst. Jag sätter mig och tittar på Gymkahnan där mina älskade kompisar rider, dom rider skrattar och hela läktaren skrattar med dom. Stämningen var på topp! Och i just den sekunden så kom jag på det, jag kom på lösningen på problemet som gnagt i mig en väldigt lång period nu. Jag hittade äntligen nyckeln. Jag kom på det. Alla ni människor som får mig att tvivla på mig själv, känna mig dålig av något slag, klanka ner på mig eller svika mig kan bara gå och lägga er i soptunnan och vänta tills sopbilen kommer om några dagar, hämtar upp er och kör er till tippen för er behöver jag inte mer. Jag har äkta vänner, vänner som jag kan skratta med, som jag kan gråta med men som ändå alltid kommer att stå vid mig och stötta mig för den jag är. Att vara med människorna som jag nyss slängde i soptunnan ger mig ingenting förutom dåligt självförtroende och en dålig självkänsla. Ni är bara värdelösa att ha och jag behöver verkligen inte er. Men ni andra, ni som gör mig lycklig glad, skrattig, stark och ja ni vet allt det där bra. Ni behöver inte gå och slänga er i soptunnan för ni, ni är något utav det bästa som någonsin har hänt mig. Ni är bara bäst, bäst och återigen bäst. Jag vill tacka och återigen tacka er för att ni finns i mitt liv. För utan er så hade det inte gått. Då hade jag fortfarande stått där och grubblat över någonting som jag kunde lösa så här enkelt.

 

Jag vet att det är enkelt att säga "jag skiter i dom som får mig att må dåligt". Det är verkligen hur enkelt som helst. Men att verkligen leva upp till det som man säger och leva upp till sitt löfte att faktiskt skita i dom människor som inte får dig att må bra är mycket svårare. Jag har själv "klampat i det klaveret" många gånger och sagt att jag ska skita i någon som jag sedan har brytt mig så mycket om. Det är lätt hänt och jag har gjort det, jag har gjort det en massa gånger. Men nu har jag verkligen bestämt mig, människor som inte gör mig glad ska inte få suga ur min energi. NI behövs inte i mitt liv och ni kan sticka och ta er, jag behöver inte er för jag har människor som älskar mig. Punkt.